Rasstandard Bayersk Viltspårhund

Ursprungsland/hemland: Tyskland

Användningsområde: Viltspårhund.

FCI-klassifikation: Grupp 6, sektion 2:1, med jaktprov.
Bakgrund/ändamål:
Alla viltspårhundar härstammar från jakthundarnas anfader, stövaren. En riktig stövare har mycket god näsa för spårarbete, De är mycket spårsäkra, synnerligen spårvilliga och under jakt har de ett välljudande drevskall. Ursprungligen använde man de säkraste och
mest tillförlitliga stövarna till att förda i lina spåra det vilt man
förlorat. Från dessa de lugnaste mest lättfostrade stövarna avlades
senare viltspårhundarna fram, både de som förda i lina sökte vilt liksom de som spårade upp skadat vilt. Genom inkorsning av genetiskt sett närstående
hundraser mot slutet av 1700-talet och början på 1800-talet uppstod
dagens hannoveransk viltspårhund. Efter 1848 års revolution, som innebar uppdelning av de tidigare stora jordegendomarna samt därmed åtföljande förändring av jaktformerna från smygjakt och passjakt till användning av de vid samma tid förbättrade skjutvapnen, uppkom behovet av eftersökshundar. I synnerhet i bergstrakter kunde man inte vara utan en hund som var specialiserad på ett säkert spårarbete i lina och hade ett högt skall, uthållighet och skärpa. Där visade sig den hannoveransk viltspårhunden vara allt för tung. För att få fram en hund som hade dennes färdigheter men var bättre lämpad till arbete i oländig bergsterräng, avlade baron Karg-Bebenburg i Reichenhall kring 1870 fram en elegant, förädlad och lättare byggd viltspårhund genom att korsa den hannoveranska viltspårhunden med röd bergsstövare. Med tiden kom den bayerska viltspårhunden att utklassa andra jakthundraser i bergstrakterna. Idag är rasen den klassiska jakthunden för yrkesjägare och skogsvårdare. 1912 bildades en rasklubb med säte i München, vilken är den enda officiellt erkända klubben i Tyskland för bayersk viltspårhund.

Helhetsintryck: Bayersk viltspårhund skall vara medelstor, inte allt för högbent, något överbyggd, men i helhet harmoniskt och lätt byggd. Kroppslängden skall något överstiga mankhöjden. Rasen skall vara mycket rörlig och muskulös. Huvudet skall bäras horisontellt eller något uppriktat. Svansen skall bäras horisontellt eller snett nedhängande.

Uppförande/ karaktär: Rasen skall vara lugn och jämn till humöret, tillgiven sin ägare men avvaktande gentemot obekanta. Den skall vara en i sig själv stabil, självsäker, oförskräckt och lättfostrad hund som varken är skygg eller aggressiv.

Huvud:

Skallparti: Skallpartiet skall vara förhållandevis brett och lättvälvd med tydlig panna. Ögonbrynbågarna skall vara tydligt markerade. Nackknölen skall vara föga markerad.
Stop: Stopet skall vara markerat.
Nostryffel: Nostryffeln skall vara stor men inte för bred och näsborrarna skall vara vida. Färgen skall vara svart eller mörkröd.
Nosparti: Nospartiet skall vara något kortare än skallpartiet och smalna av något mot nosen. Det skall vara tillräckligt brett och får inte vara spetsigt. Nosryggen skall vara lätt välvd eller rak.
Läppar: Läpparna skall vara medeltjocka och täcka underkäken väl. Mungiporna skall vara tydligt markerade.
Käkar/tänder: Käkarna skall vara kraftiga med ett perfekt, regelbundet och fullständigt saxbett. Tångbett är tillåtet.
Kinder: Kinderna skall vara måttligt markerade.
Ögon: Ögonen skall vara klara med uppmärksamt uttryck. De får inte vara för stora eller för runda. Ögonlockskanterna skall vara väl åtliggande och pigmenterade. Ögonfärgen skall vara mörkbruna eller något ljusare.
Öron: Öronen skall vara något över medellängd men får inte nå längre än till nostryffeln. De skall vara tunga , högt och brett ansatta och hänga tätt intill huvudet utan att vecka sig. Nedre kanten skall vara välavrundad.

Hals: Halsen skall vara medellång och kraftig. Halshuden får vara något lös.
Kropp:
Överlinje: Överlinjen skall vara lätt stigande från manken mot bakstället.
Manke: Manken skall vara svagt markerad. Övergången från hals till rygg skall vara harmonisk.
Rygg: Ryggen skall vara mycket stark och smidig.
Ländparti: Ländpartiet skall vara förhållande kort. Det skall vara brett och ha ett mycket väl utvecklad muskulatur.

Kors: Korset skall vara långt och tämligen flackt.

Bröstkorg: Bringan skall vara måttligt bred med väl utvecklat förbröst. Bröstkorgen skall vara oval, djup och lång. De bakre revbenen skall nå långt bak.
Underlinje: Underlinjen skall i helhet stiga lätt bakåt. Buken skall vara lätt uppdragen.
Svans: Svansen skall vara medellång och som längst nå till hasen. Den skall vara högt ansatt och bäras vågrätt eller något nedåthängande.

Extremiteter: 
Framställ: Framifrån sedda skall frambenen vara raka och parallella. Från sidan sedda skall de vara placerade väl in under kroppen. Framstället skall vara välvinklat.

Skulderblad: Skuldrorna skall vara snedställda väl tillbakalagda med kraftig muskulatur.
Överarm: Överarmarna skall vara långa. Muskulaturen skall vara välutvecklad och torr.
Armbåge: Armbågarna skall ligga väl an mot kroppen. De får varken vara inåt- eller utåtvridna.
Underarm: Underarmarna skall vara torra och lodrätt ställda. De skall ha kraftig benstomme och vara välutvecklad muskulatur.
Handlov: Handlovarna skall vara starka.
Mellanhand: Mellanhänderna skall vara svagt vinklade.
Tassar: Framtassarna skall vara ovala med väl välvda och väl slutna tår. Trampdynorna skall vara tjocka, motståndskraftiga och väl pigmenterade. Tassarna skall vara parallella i stillastående såväl som i rörelse.
Klorna skall vara svarta eller hornfärgade.
Bakställ: Benstommen skall vara kraftig. Bakifrån sedda skall bakbenen vara raka och parallella. Bakstället skall vara välvinklat.
Lår: Låren skall vara breda och mycket muskulösa.
Knäled: Knäna skall vara starka.
Underben: Underbenen skall vara förhållandevis långa. De skall vara muskulösa och seniga.
Hasled: Hasorna skall vara starka.
Mellanfot: Mellanfötterna skall vara korta och lodrätt ställda.
Tassar: Se framtassar.
Rörelser: Rörelserna skall vara lätt fjädrande och ha god räckvidd med bra steg fram och gott påskjut bak. Fram och bakbensrörelser skall vara parallella.

Hud: Huden skall vara kraftig och stramt åtliggande med undantag för halsskinnet.
Päls: 

Pälsstruktur: Pälsen skall vara tät och väl åtliggande, relativt grov och ha viss glans. Den skall vara finare på huvudet och och öron, grövre och längre på buk, låt och svans.
Färg: Pälsfärgen skall vara djupröd, hjortröd, rödbrun, rödgul eller blekt gul till lingul, eller rödgrå som kronhjortens vinterpäls, eller ha inslag av mörka stickelhår. Grundfärgen skall vara mest intensiv på ryggen. Nospartiet och öron skall vara mörka. Svansen har ofta mörka stickelhår. Liten, ljus bröstfläck är tillåten.

Storlek/vikt: 

Mankhöjd: Hanhund: 47-52 cm, Tik: 44-48 cm.
Fel: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Allvarliga fel: 
– Köttfärgade nostryffel,
– Lätt över- eller underbett,
– Partiellt tångbett,
– Mycket lösa ögonlockskanter,
– Kraftig svank- eller tunnformad bröstkorg,
– Mycket flat eller tunnformad bröstkorg,
– Kraftigt inåt- eller utvridna armbågar,
– Kraftigt överbyggt bakställ,
– Mycket trånga, kohasiga eller hjulbenta bakben, i stående såsom i rörelse,
– För fin eller tunn päls,
– Kraftig färg avvikelse,
– Svartfärg med röda tecken,
– Över- eller underskridande av mankhöjdangivelsen.

Diskvalificerande fel:
– Skygghet,
– Påtagligt över- eller underbett,
– Korsbett,
– Avsaknad av tänder (förutom P1)
– Ektropion,
– Entropion,
– Medfödd svansknyck.
Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.
Reservation mot felskrivelse.